Min förlossningsberättelse

Obs! Trigger-varning till känsliga!

På annandagjul 2023 tar min sambo Erik och jag med oss de prydligt packade BB-väskorna sätter oss i bilen. Pirriga kör vi mot sjukhuset - dagen för igångsättning är kommen! Även om jag är förväntansfull känner jag mig inte helt redo för vad som komma skall. Kroppen är febrig och svag - jag vill helst bara sova. Graviditeten har varit tuff och jag legat inne på sjukhuset vid flera tillfällen de senaste månaderna - senast för havandeskapsförgiftning, vilken jag ännu inte är frisk ifrån. När jag sitter där i bilen intalar jag mig dock att jag kommer klara förlossningen bra. Jag kommer ju föda på modernt sjukhus med kompetent personal runt mig. Jag inser såklart att det inte kommer bli likt en mysig SPA-vistelse - jag är förberedd på att det kommer göra mycket ONT. Men aldrig i mitt liv kan jag ana vad de kommande dygnen ska bjuda på.

Väl på sjukhuset får jag angusta-tabletter, vilka ska sätta igång förlossningen. Nu är det bara att boa in sig på rummet och vänta på att något ska hända - det kan ta allt från några timmar till flera dagar.

Just när jag ska somna på kvällen känner jag hur det ploppar till i magen - likt en ballong som spricker. Jag reser mig upp och upptäcker att varm vätska sipprar ner längs benen. Chockad inser jag att det är vattnet som går! Snabbt trycker jag på larmknappen och strax efter det blir jag undersökt av en barnmorska.
"Du är bara öppen några centimeter ännu", förklarar hon. Så Erik och jag kryper till kojs igen.

Det är nu mina minnen blir suddiga och osammanhängande, likt feberdrömmar. Det börjar göra ont, likt ett starkt tryck mot ändtarmen och slidan - och smärtan stiger i rasande tempo. Snart ligger jag åter i en gynekologstol och blir undersökt av barnmorskan. Denna gång kvider jag av smärta när hon gräver med sina fingrar i min slida.
"Du är fortfarande bara några centimeter öppen, så vi behöver fortsätta vänta", konstaterar hon.

Nästa minnesbild är från när jag körs i en rullstol, sjukhuskorridorerna som far förbi och hur jag gråter av den fruktansvärda smärtan. Snart är jag inne på en annan avdelning. I dimma ser jag hur rummet fylls av personal. Jag gråter högt - vet inte var jag ska ta vägen i och med den outhärdliga smärtan. En spruta (epidural) i ryggen får mig att rycka till och snart avtar smärtan helt. Puh! Alldeles utmattad faller jag i sömn.

På morgonen äter vi frukost med gott mod. Nu borde det inte vara så långt kvar innan tvillingarna ploppar ut! Om vi bara vetat då vilken mardröm som låg framför oss…

Redan någon timme efter frukost växer smärtan fram igen. Jag försöker komma ihåg vad jag har fått lära mig via förlossningskurserna - att en värk är ca 90 sekunder - sen ska det komma en paus innan nästa värk sätter igång. Och att jag under pausen ska andas, dricka och äta något för att preppa inför nästa värk.

Men så blir det inte - sanningen är att det inte blir några uppehåll alls! Smärtan är konstant och ökar i styrka hela tiden. 25 timmar passerar och jag gråter och skriker utan uppehåll. Panikslaget undrar jag varför inte livmodern pausar? En värk ska ju inte pågå utan uppehåll i över ett dygn!

Jag kastar mig gång på gång på lustgasen och bönar om att de måste höja gasnivån. Flera gånger sliter jag bort munstycket med panikslagna rörelser (munstycket var typ trasigt från början). De sprutar in PCB rakt in i blygdläpparna vid två tillfällen, vilket får mig att skrika ännu mer. Även flera sprutor med morfin pumpas in i mig, men INGET hjälper. Jag drabbas av feber och blodtrycket stiger till 155.

Personalen pressar in en sugklocka i underlivet på mig - en vidrig smärta sprider sig i bäckenet.
"Du är öppen tio centimeter nu. Vi känner ena bebisens huvud. Du måste krysta vid värkarna nu!"
De försöker ta bort lustgasen för att få kontakt med mig - vilket ger mig panik, den är min enda lilla livlina för att stå ut.
"Varför händer inget?", panikslaget ser jag upp på personalen som sitter stilla med sugklockan inuti mig utan att börja dra.
"Vi ser inga värkar, så vi kan inte inte använda sugklockan."
(Det finns en dator över mig som registrerar mina värkar).
"Varför får jag inget uppehåll i smärtan?", gråter jag.
Efteråt har jag fått berättat för mig att det som hänt var att livmodern efter 25 timmars konstanta värkar kollapsade, jag hade drabbats av värksvaghet.

Det nästa jag minns är hur en av läkarnas ansikte snurrar framför mig.
"Vi kommer göra ett akut kjesarsnitt", hör jag henne säga bakom smärtdimman.

I nästa stund befinner jag mig i en operationsal. Det är fullt pådrag med personal - narkosläkare, förlossningsläkare, barnmorskor… och så Erik såklart. De lyfter över mig till en bår och jag vrålar av smärta. Narkosläkaren uppenbarar sig över mig. Hans röst är lättsam och han påminner snarare om en glad kock än om en läkare. Äntligen får jag bedövning som hjälper - halva kroppen domnar bort.

De spänner ett blått skynke framför Erik och mig.
"Är du rädd?", frågar någon, jag tror det är Erik. Det är jag inte, bara lättad. Jag känner hur inälvor och tarmar flyttas runt och rycks i - men det gör inte det minsta ont.

Mitt nästa minne är att jag ser en av läkarna rusa iväg med en av bebisarna i famnen.
"Varför gråter den inte?", förskräckt tittar jag på Erik. Allvaret dallrar i sjukhussalen.
"Är det något fel med bebisen?", ängsligt tittar jag upp på en barnmorska som står bredvid mig.
"Jag vet inte", svarar hon uppriktigt. "Du kommer snart att få veta."

Jag vet inte hur länge jag legat där på britsen när Erik plötsligt står framför mig med en av tvillingarna i famnen. Med darrande händer stryker jag över barnets hud - jag har aldrig tidigare känt något så mjukt.
"Mår han bra?", frågar jag.
"Ja, han behövde lite andningshjälp, men han mår bra nu."
"Den andra bebisen då?"
"Han mår också bra."

Sen är Erik borta och jag börjar kräkas häftigt. Min kropp skakar av frossa. Filt efter filt läggs över mig innan jag svimmar.

Nästa dag körs jag in neonatalavdelningen där tvillingarna vårdas (på grund av att de behöver sondmatas). Jag får syn på Erik som vilar på en brits. Hans ögon blir genast oroliga.
"Du är ju alldeles blek, älskling!, utbrister han.
Vad jag inte vet då är att jag har förlorat över två liter blod och praktiskt taget ser ut som ett lik.

Där och då tror jag att den plågsamma resan är över. Vissa suddiga minnesbilder från denna stund är att jag håller i tvillingarnas varma små kroppar. Men jag minns inga detaljer från det.

Efter några timmar i denna avdomnade och suddiga tillvaro, får jag vansinnigt ont i magen - det känns som om den ska explodera och som om någon tänt eld på operationssnittet. Till slut ligger jag snyftar av smärta. Jag ringer efter personal, vilka ger mig morfin. Men det hjälper inte. Jag ber om mer, men de säger att de inte vågar ge mig mer innan de pratat med läkaren, och läkaren är just nu på operation. Jag trycker på larmet ytterligare. En undersköterska tittar in och lägger en värmekudde på min mage, utan att ens lyfta på filten. Värmekudden lindrar inte det minsta.

Smärtorna blir allt kraftigare med timmarna som går. Jag står inte ut! Återigen ringer jag på larmknappen - och in i rummet kommer nu tre änglar till personal. De drar upp mitt sjukhuslinne och undersöker min mage.
"Du är full av gaser som trycker mot operationssåret", konstaterar den ena. "Vänta ska vi hjälpa dig."
De sätter en ventil i min ändtarm och ger mig medicin mot gaser. Och det hjälper faktiskt! Snart är smärtorna uthärdliga. De säger att det är bra om jag rör lite på mig och hjälper mig upp ur sängen. Det känns som om min mage går sönder av rörelsen och jag skriker högt. Med hjälp av personalen lyckas jag ta några smärtsamma, staplande steg. Jag känner hur det rinner en varm ström av blod från slidan ner i blöjan som de satt på mig - avslag från livmodern.

Dagarna löper på och jag är sängliggande och handikappad. För varje dag blir jag dock starkare. Personalen kopplar bort min kateter och med hjälp av en gåstol och personal kan jag sitta ner på toaletten igen. När jag efter några dagar lyckas ta en dusch själv är jag mäkta stolt!

Efter nio dagars inläggning blir det äntligen hemgång. Och tvillingarna, som liknar små dockor, har redan gått rakt in i mitt hjärta 💕